Donnerstag, 11. März 2010

Evighet

En gång var vår sommar en evighet lång.
Vi strövade i soldagar utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund,
och kände ingen ängslan för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort dess heliga hemlighet.
Vår dag blev för kort .
Vi strävar i kamp, vi formar i strid,
ett verk som ska bli evigt-
och dess väsen är tid

Men än faller tidlösa stänk i vår famn,
en stund då vi är borta från mål och namn.
Då solen faller tyst över ensliga strån
och all vår strävan syns oss som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor vi en gång fick;
Att brinna i det levandes ögonblick,
Och glömmer det timliga som varar och består
För den skapande sekunden
som mått aldrig når

Karin Boye

Keine Kommentare:

Kommentar veröffentlichen